My RSS Feed

Cappuccino

MSJ — 2008-09-23T22:41:25+02:00

2008-09-23

Nyhemkommen från en tripp till drömresmålet Toscana i fingommarnas Italien, känner jag att min rider bör uppdateras. Hädanefter bör följande finnas:

- Flerrumslyxsvit till varje bandmedlem med stor balkong och sköna tofflor.
- +25-gradig utomhustemperatur med absolut närhet till fingervarmt havsvatten.
- Privatchaufför (som dock talar vackert språk, men ack så oförståeligt).
- Röd matta vid entrén till aktuell spelplats, dvs till teatern i nära anslutning till beach.
- Dignande bord av ett oräkneligt antal dekorererade tilltugg av varierande innehåll såsom prosciutto, ostar, nybakat, honung, havsfrukt, choklad, nougat, panna cotta plus till smakerna anpassad dryck.
- Konstant tillgång till nybryggd cappuccino samt gelato-glass i minst 15 olika himmelska smaker.

Men följande bör dock undvikas:

- kaos.
- organiserat kaos.

I italienska Viareggio hölls i helgen en festival för the European Year of Intercultural Dialogue och jag var där som "samisk representant" (läs: jag var där för att jag älskar Italien").

Ciao!

Grymt på Márkomeannu

MSJ — 2008-08-01T00:42:13+02:00

2008-08-01

Underbart att återses och bränna av ett par låtar ihop. Här är vi på festivalen Márkomeannu i Evenes, Nordnorge. Från vänster: Peter, Tobias, jag och Johan. Helt grymt festival, grymt vackert ställe, grym publik, grymt roligt och grymt soligt. (Ja, det var fint väder och varmt, vår påpälsning till trots). Grymt, helt enkelt.

Sa jag att efterfesten var grym? Det tyckte i alla fall jag. Glada festivalfirare mellan lávvun och eldar. Man får ju inte gå och lägga sig förrän solen går ner. Och det gör den inte. Fast en trevlig prick jag träffade där tyckte allt att det var lite ont om dricka...

Festivalkram

En dos av...

MSJ — 2008-07-23T01:58:17+02:00

2008-07-24

Steniga fjäll, lávvun runt gärdet, sötkalvar som märks, vajor som grymtar efter sin lilla, lasson som viner, ögon som söker, solen som stannar, eld av enris, kaffe som kokar över, regn som släcker elden, sovsäckar som är för kalla (och sedan alldeles för varma), myggbett som kliar något så vansinnigt, renhår på kläderna, leriga byxor, rökdoft i håret, gore tex som prasslar, vända på dygnet, skit under naglarna, helikopter som snurrar, renskit under kängor, sockar på tork, utsikt som inte går av för hackor, mobil utan täckning, varma koppen som klumpar sig, gáhkku och torrkött, skratt som avlöser varandra, folk far och samlar, väntan som väntar...

Nät som ska läggas, fisk som röks, rabarberpaj igen, Stieg Larsson och kaffe, baka gáhkku till fjälls, sparka boll med kusinhögen, smöret är slut, in till samhället och storhandla, bulle till mellis, värma upp bastun, snacka strunt till sent, klippa lite gräs, en mygga när man ska sova, strunta i mailen, sy en ny kaffepåse.. borde börja med en kolt... eller i alla fall en mössa.. Allsång på Skansen, klyva lite ved, hälsa på hos någon, prata minnen med de äldre, doppa sig i sjön, väderleksrapport som inte stämmer, skönt sena morgnar, cykla en sväng, en tur upp på fjället, se ut över vidden, björnskit på stigen, irriterande knott, blir det mycket hjortron i år?

Sommarmiljö

MSJ — 2008-07-06T22:05:05+02:00

2008-07-06
Var på Tällberg forum förra veckan, en favorit i repris från ifjol. Ruskigt bra forum för klimatfrågan med riktigt tunga, många och medvetna deltagare. Jag räknar mig själv till den senare kategorin. Jag har varit en miljönörd sedan jag kunde uttala ordet källsortering. Så det var en stor ära att få bidra med lite sång. Jag la mitt inlägg i debatten genom jojken Sámi eatnan duoddariid - Samelands vidder, då jag tycker att den påminner oss om att vi ska se skönheten på vår vackra jord, samt är en hyllning till Sápmi. Sen att ingen utav de flera hundra åhörarna förmodligen förstod ett jota av orden, gör inget. Jag förstår.

Vackra Tällberg i idylliska Dalarna fick avsluta sångårets första halva..eller snarare inleda mitt sommarlov! Envisas med att kalla det sommarlov, då det enskilda ordet rymmer alla tillhörande spring-i-bena-känslor. Inte en plan på flera veckor. Laddning för alla spännande saker till hösten.

Jag åker till lugnet bredvid sjön. Kanske dimper det ner en sång från skyn. Om jag inte hinner drabbas av energiska myror i brallan innan dess. Eller om de enerverande myggorna inte kör iväg mig...vart då? De tycks ha massinvaderat vår jord. Sommaren hittills gör mig nostalgisk. Halvkallt (långkallingarna nära till hands), regnskvätt titt som tätt och alla dessa mygg (tack apotekets MyggA). Precis som när vi var små. Det är fint. Lika bra att bara gilla läget, jag ska göra mitt bästa att förslöas. Det hör sommaren till. Lyssna på gáhkkor, kolla in sötkalvarna, vända på dygnet, äta rökt fisk, plocka nåt bär... Inte så spännande, va? Men som sagt, det hör sommaren till.

Sommarkram

Pelletsprinsessa

MSJ — 2008-06-18T12:13:44+02:00

Foto: Patrick Trädgårdh

2008-06-18
Hej och hå - LK!

Igår, tisdag 17 juni, var jag och min eminente trummis Johan Englund uppe på LKAB-berget i Kiruna för invigning av deras stora grej LKAB KK3/KA4 (be mig inte gå in på närmare beskrivning av grejen). Kronprinsessan var där och ett "Tack för senast" slank ur mig när vi skakade hand, innan jag hann tänka att hon kanske inte alls kommer ihåg mig, för hon är ju knappast vem som helst som man hamnar på samma fest som. Tack och lov sa hon tack detsamma och var så där härligt trevlig som bara hon är. Royalist- javisst!

Jag diggar NSD's kaxiga kommentar idag :
"Efter den inledande öppningsceremonin kom kronprinsessan upp på scen, bara för att skickas ner därifrån när Sofia Jannok gjorde entré..."

Hahaha. Säkert! http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=3805279

Pelletskram

s.

Ps. När alla gått inledde jag och kronprinsessan en närkamp och battlade om vem som är pelletsprinsessan nr 1. Jag lät dock henne vinna när jag såg att de började servera helstekt ren längre bort. Kändes mer angeläget.

Ps 2. Skämtåsido.

Solturné

MSJ — 2008-06-15T19:01:50+02:00

Hej hej!
Vilken underbar turné det har varit! Jag har varit ute med pjäsen Ridn'Oaivi ja Nieguid oaidni med Beaivvas samiska teater från Norge. Spelställena var grymma... Grönland, Färöarna, Island, Åland... Men Sápmis eget Lofoten tog ändå alla rekord i skönhet. Wow. Och solen följde oss överallt. Gissar att det är för teaterns namn som står för just sol.
Här ovan ses Blå Lagunen på Island. Väldigt varmt och behagligt, men med en lätt lukt av svavel (som påminner om äggfis) och det mineralhaltiga vattnet fick håret att verka som svinto en hel vecka efteråt. Fast vad gör väl det när allt annat är toppen.
Inget är så fint med att resa som att komma hem. Speciellt när det gått från vinter till sommar under tiden. Nu väntar en del sommarspelningar, men med mycket tid över till lata sommardagar med glass mellan tårna. Eller hur det nu var herr Ledin sjöng.
Extra skönt är att veta att nya skivans existens är närmare än någonsin.

Sommarkram

SKAParglädje

MSJ — 2008-05-20T12:07:21+02:00

2008-05-20

Idag mår jag som en prinsessa. Igår mådde jag som en bubblig prinsessa. Vad kan jag annat när någon, vars existens jag inte ens visste om, väljer att ge mig 40 tusen. När utdelningen sedan är på värsta festmiddagen med brinnande glassbomb till dessert, till toner av bl a mysiga favvon Jojje Wadenius och när bordskamraterna är landets främsta låtskrivare - då kan jag inget annat än mysa.

Fick ta emot ett fint stipendium från SKAP (svenska kompositörer av populärmusik) igår. Festen var i Grand Hotels vinterträdgård i Stockholm. God mat, gott sällskap och gott humör. En firmafest som heter duga.

Leende kramar sofia

Nedförsbacke

MSJ — 2008-05-11T19:52:57+02:00

Foto: Peter Tikkanen
2008-05-11

Hej vad det går!

Just nu är det full rulle. Jag har nyss avslutat två intensiva repveckor uppe i norsk-samiska Kautokeino, Guovdageaidnu, på samiska teatern Beaivvaš. Pjäsen är verkligen en drömpjäs på mer än ett sätt. Dels för att den är skriven av legenden Áillohaš - Nils Aslak Valkeapää - en av mina förebilder inom samisk musik och konst överhuvudtaget. Han var grym.
Sedan så heter själva pjäsen Ridn'Oaivi ja Nieguid Oaidni, Den frosthårige och den drömseende. (Typ. Fritt översatt.) Plus att det är en så vacker pjäs, vacker scen, vacker musik, vacker jojk, vackra kläder, vackra medarbetare.. jaja..you name it. Allt är väldigt fint, helt enkelt.

Reptiden har oxå varit vacker. Jag älskar att dyka in huvudstupa i projekt som man blir fullkomligt uppfylld av, både fysiskt och mentalt. Det har varit fullt fokus på stillhet, snabba ryck, uttryck, slow motion-rörelser, snurrar, ta in rummet, andas, händer... Koreografi, kort och gott.

I torsdags var det premiär i Kauto. Och det gick vägen! Jag njöt till fullo. På tisdag rullar vi iväg på turné. Till drömplatser. (Vad annars?!) Island, Färöarna, Grönland... Se under News för hela schemat. "Vi kanske kommer till en plats nära dig!" (Sägs med mörk speakerstämma.)

Direkt efter Kauto kastades jag genom ett gäng årstider; regn, snöslask, nysnö och blåst till värsta greksommaren och storsolen nere i Stockholm. Wow. Bytte genast ut gore tex-jackan och långkallingarna mot ballerinaskor och linne. I och för sig till ingen nytta, för ser inte av solen desto mer. Dök genast in i en sval bunker, även kallad studio.

Här nere håller jag och producent Henrik Edehed nämligen på med leadsång för nya skivan. Det är jätteskoj! Idag ler jag ikapp med solen, för vi har satt två starka låtar bara idag, nu återstår inte mycket innan mål. Och på vägen dit rullar det på i fröjdfull fart i nedförsbacke!

Wiiiiiiiiiiii...!!!

Sofia

Vår!

MSJ — 2008-04-25T15:40:48+02:00

Foto: Peter Tikkanen

2008-04-25

April. Nu är det verkligen vår. Med olika innebörd för olika hörn av detta land. Jag har gjort vardag av att pendla till Stockholm. Och så lär jag mig uppskatta vårarna både där och här. Där är det barmark, jag tror jag vet vad krokus är nu, solen steker mot husväggarna och uteserveringarna fylls med folk i solbrillor. Mössan åker av och ljumma vindar får leka i håret.

Här är det tjocka snötäcket glansigt. Det pendlar från skare till genomslag under dygnets timmar. Skidföret räcker ett par veckor till. Det droppar från taket och vägarna klär av sig till asfalt. Fjället i vitt blänker i solskenet. Överallt vårflyttas det med renhjordar västerut, mot fjällen. Vajorna är sprickfärdiga, snart kommer första kalven på darriga ben. Och så ljuset. Ljuset. Solen och snön skiner ikapp och tävlar om vem som kan lysa mest, medan fräknarna spricker fram.

Om våren är det flyttdags. Det är väl bekant bland jordens fåglar, Sápmis renar och undertecknad. Min vårflytt kom lite tidigare än vanligt - klimatförändringarnas tid. I februari-mars var det åter dags för Jannoks flyttfirma att tömma lägenheten, packa mina kartonger (som i och för sig inte hade packats upp helt sedan senaste flytten) för att bege mig västerut. Och jag måste säga att den lätta frihetskänslan som infann sig när jag styrde Pärlan västerut, norrut, hemåt- den riktigt killade under mitt bröst som fjärilar...eller mer som tusen vilda svanar på väg upp.

Var bor du? frågar de ständigt. Den svåraste fråga jag vet. Fast med ett enkelt svar egentligen: Jag bor här. Här, svarar jag, sträcker ut armarna och lyfter blicken. Mitt hem bär jag ömt med mig innanför bröstet. Mor, far, bror och vidden så stor.

Vårhälsningar.

Jag tror på solen och vinden.

MSJ — 2008-02-28T20:08:40+01:00

Photo: S. Jannok. Sol över folk.

2008-02-28
Vad ska jag tro på när allt i min värld förändras?
Domus i Gällivare förändras. Varje gång jag går in där bygger de om. Ok, det är väl inte så ofta jag har vägarna förbi, men ändå. Jag går jämt vilse bland hyllorna.

Familjen förändras. Pappa, ungdomen själv, har blivit pansjis. Mamma, som jag grälade mest med, har blivit min bästa vän. Storebror har blivit som en lillebror, och då för att folk har börjat blanda ihop våra åldrar ( om det beror på hans barnslighet eller mina eventuella rynkor, låter vi förbli osagt ).

Tider förändras. Så klart. Jobbigt annars. Tänker inte säga: ”Det var mycket bättre för.” Nej, så gammal är jag inte. Än.

Kompisar förändras. De klipper sig och skaffar jobb.

Relationer förändras. Försvåras och förtvinar. Eller förblir och fördjupas.
Drömmar förändras allteftersom de uppfylls.
Klimatet förändras. Det har nog ingen undgått. I norrbotten gläds man åt beachväder medan isbjörnarna drunknar och renarna svälter.

Vardagen förändras hela tiden. Inget är sig likt från dag till annan. I ett liv där jag valt att frilansa så är mitt jobb min fritid, min fritid mitt jobb. Min arbetsplats är inte en plats, snarare ett tillfälle med ett uppdrag. På ett ögonblick är det över och då byter jag plats. Jag reser någonstans varje vecka. Ibland till flera olika ställen, olika länder, olika scener, olika uppgifter.

Nya platser, nya möten, nya utmaningar, nytt, nytt, nytt, varje dag. Jag älskar min tillvaro, det får mig att känna mig levande. Men åh, vad jag kan önska rutor och rutiner. Ibland avundas jag mina vänner som pluggar. De vet var de bor och vad de gör för ett par år framåt.

Sedan när de är klara så väljer de ett ställe, ett jobb, och stannar där ett tag. De har en mysig lägenhet som de faktiskt bor i och grannar de faktiskt känner. En vardag; storhandla för hela veckan, läsa posten varje dag. Klockan sju så är det träning, klockan nio börjar Lost. På fredag är det städning, på lördag vankas fest.

Jag kan längta efter samma sak och likadant. Det inger trygghet. Därför kräver ett barn det vardagliga. Bolibompa ska börja klockan sex, för tänk om det bytte tid en dag, bara så där, då skulle ett unizont barnaskri brytas ut över landet. Jag åker iväg, och det händer det något nytt. När jag kommer tillbaka har det också hänt något nytt. Någon har flyttat, någon har dött. Någon har gift sig, någon har fött. Och jag är den ständiga besökaren, vare sig jag åker bort eller kommer hem.

Jag vet att det där med vardagens samma sak, likadant inte är min väg. Jag har en annan väg. Den är ljus och härlig, om än lite väl ombytlig.

Solen är dock alltid beständig. Hans tecken är ristat i hällsten från förr. Hans plats är i cenrum på trummans skinn. Han blickar ömt ner på oss från sin himmel. Och i sin blick bär han minnen från en tidlös tid. Solen, vår far, lämnar oss aldrig.

Vindens uråldriga jojk hör jag var jag än är. Hon som alltid funnits kommer med berättelser från nu, från förr, från andra platser, andra tider. I den vinande stämman hör jag förfäderna viska: kom ihåg att du är barn av solens och vindens folk. Glöm inte. Hur kan jag glömma?

Solen och vinden är de som alltid är med mig, följer min färd och aldrig förändras. Så i en värld där ingenting är som det var igår, tror jag på dem. Jag tror på solen och vinden. Det är vad jag alltid kommer att tro på.

Sofia Jannok

Dags för koltkalas. Igen.

MSJ — 2008-02-06T09:21:46+01:00

Foto: Nils Josef Labba
Jaha. Så dags Marknaden igen. Jokkmokks marknad. Denna folkfest som tycks skruva till en och annan nordbo. Det är lustigt hur denna gammalmodiga företeelse påverkar oss. Marknad. Ordet låter knappast särskilt uppeggande, tilldragande eller ens nära på sensationellt. Det låter snarare aningen förlegat. Ändå förbereds det ut till fingerspetsarna. Under helgen har jag betraktat hur folk förbereder sig inför det stundande koltkalaset. Någon sitter hukad över bordet och knyter nysjalen som om det gällde brinnande livet. En annan kämpar med att göra klart de sista slöjdalstrerna som ska säljas eller ställas ut - såklart i sista minuten (oxå ett genetiskt samiskt kännetecken- eller är det bara min släkt..?). En tredje försöker efter bästa förmåga logisticera alla sovmadrasser som ska spridas ut över varje fri golvyta, samtidigt som hårtoningen torkar in i hennes hår Ojoj...

Själv är jag en skamfläck i jämförelse. Jag har knappast knutit nån ny sjal. Den från somras får duga, ingen har ju sett den i vinterbelysning, resonerar jag. Och nån ny kolt kommer förstås inte på tal då. Säljer ingen slöjd tack o lov, och lika bra det. Jag skulle nog snarare få betala någon dyrt för att denne skulle ta emot mina alster (om de inte tillhör min stackars familj som titt som tätt får egenhändigt gjorda presenter). Och inget ansvar över boende har jag heller, då jag inhyr mig i nån annans villa eller hos mån kusin.

Men, ska erkännas, jag har nyss varit hos frissan - man måste ju vara fin i håret. Och har ägnat en hel del tid åt att kolla att allt är klart inför fredagskonserten. Vanligtvis tar jag gig med en klackspark, men Markan är speciell. Lite extra. Förväntan är på topp och det pirrar som lite extra i tarmfickorna. Lite magi, liksom. I like.
Jag och mina bandbröder har dessutom inte spelat på ett par månader, så vi är råpeppade för att jamma loss. Så de stackarna som ska gå på min konsert, ta med termos! Det kan bli en lååång konsert, då vi lider av spelabstinens. Skämtåsido.

Kram på nationaldan!

Sofia

Oddajagiruohtta / New Years Eve

MSJ — 2007-12-31T13:34:58+01:00

Vuolvojávri 2007 manjimus beivviid.

Från Nordens avkrok till Nordens Paris

MSJ — 2007-06-10T23:31:33+02:00

2007-06-10
Jag och min pianist Peter har haft en duoturné senaste tiden. På tu man hand har vi kaikat runt i Sápmi likt två riktigt borttappade strörenar applicerade med kraftiga fartränder. Sápmi kan verkligen ge ett brett spektra av upplevelser, även vid andra avseenden än långa avstånd. Nordens författare i ett snöfritt Jokkmokk, Oscarsgala i Gällivare, nuddning av ryska gränsen och flådig tv-gala.

Vid det här laget vet mina musikanter att Sápmi är vitt och brett och det finns ställen som i bästa fall förbinds med omvärlden genom en grusväg. Konserterna kan hålla hus på platser man inte var helt säkert på att de verkligen existerade, men som uppenbarar sig efter att passerat en avtagsväg till Murmansk och asfalten blev till grus – Enare i nordöstra Finland. Där hölls en mysig liten festival till nattlösa nattens ära. Midnattssol, finsk bastu och husets röding. Inte klagar jag, inte.

Från Nordens avkrok till Nordens Paris - Tromsö. Drömstad nr 2 (efter New York). Anlände en solig eftermiddag, lite möra efter en hipp Gällivare-galan och den långa men åh, så vackra, bilfärden. Anledningen var världens miljödag, som FN valt Tromsö att vara värd för. Helt perfekt för denna magnifika stad som är slående vacker, speciellt från sin soliga sida. Höga snötäckta berg, djup glittrande fjord, goda tapas och puttrande stadsliv. Lägg där till att stan är ett vattenhål för ett gäng glada kusiner och andra coola samer, så kan ni ana trivselfaktorn.

Damp ner mitt i värsta grejen! Visade sig att detta var om inte världens, så minst sagt Norges mest aktuella happening. Söndagen som följde inleddes som sig bör med en gudstjänst. Denna i Ishavskatedralen. Fantastiskt att sjunga en kärlekssång i samma kyrka som mina kära föräldrar rymde till för att gifta sig under det glada sjuttiotalet. Att det dessutom var med ett smältande isblock från Svalbard på min ena sida och självaste Desmond Tutu på andra sidan gjorde den brinnande direktsändningen i tv mindre anmärkningsvärd. Sedan tog jag en promenad ner till stranden tillsammans med Norges kronprins Haakon. Några (läs ett par hundra) vänner valde att göra oss sällskap. Kyrkkaffe i solen. Mycket trevligt.

Senare skulle vi vidare till kulturhuset för repetition inför en gala samma kväll. Där var det full rulle. Norges mest folkkära artister, programledare, dansare, högheter och en 60 pers som synkade och koordinerade alla dessa fyllde varenda yta.. Galan skulle nämligen även den direktsändas. Med min något lojare inställning till det hela, så kom vi såklart för sent till genrep. Wom! Tio olika personer med headset var på mig. In i sminket, på med kläderna, ut på scen, låtsas att det är på rikt - chop chop. Därefter var jag ständigt bevakad av minst en headset-buren som knappt tillät mig toalettbesök. Tv är så himla noga. Med all rätt. Det blev en fantastisk show. Efter ännu fler lager smink, hårspray och en massa nervös väntan gjorde jag mitt. Peter agerade playback-dj som om han inte gjort annat (hm, ska nog omfördela i bandet aningen..), maskdansösen Jesse från Grönland förstärkte budskapet av Goaskin (The Eagle) och jag gjorde mitt allra yttersta för att fokusera på alla kameror som svepte förbi, puh! Allt var över på tre och en halv minut och vi fick ta för oss av godsakerna i green room och följa programmet i lugn och ro.

En helsnygg gala som handlar om min största hjärtefråga – miljön på vår moder Jord – förtjänar en värdig efterfest. Och det blev det. Mer än så. Champagnebubblor, karaoke (lyckad sådan!), dansentusiaster och massa skratt med nyfunna kontakter. Jag hade kungligt roligt och bar med det hela vägen hem, 50 mil med bil. Fortfarande ovan polcirkeln. Fortfarande soligt. Ständigt denna sol. Tackar ljuset. Natt som dag. Solens folk. Same light, day as night.

Sofia

Beslutsångest!

MSJ — 2007-05-18T11:18:45+02:00

2007-05-18

Karlskrona. Ojoj, hur ska detta gå?! Rikskonserter har satt mig i juryn till riksfinalen av Musik Direkt, en omfattande tävling för ungdomar. Visst!! sa jag gladeligen när de frågade, intet ont anande. Igår var den första finaldagen med hälften av alla akter. Vi i juryn samlades innan, snackade taktik och vässade kritikpennorna. Kriteriekategorier, protokoll, poängstege, tips… Stenkoll. Tävlingen kunde börja! Satte mig bekvämt i salongen utan några som helst förväntningar. Bam! Första bandet ut och slår total knockout på mig med dess självklarhet. Därefter följde en kavalkad av starka låtar, jättebra röster, snygga images, kaxiga attityder och riktigt hög nivå. En fullmatad konsert, alltså. Fast från ett helt annat perspektiv från min sida. Kollar in varenda detalj. Och pennan går i ett, i ljuset av en liten pennlampa. Så mycket bra akter. Av dessa ska det väljas ut vinnare. Och det svåra jobbet ska jag vara med att göra. Hur tänkte jag? Jag som lider av svår obeslutsamhet när det gäller de mest bagatellartade val såsom smörgåspålägg eller frimärke på brev, i ett sånt här viktigt uppdrag? För det känns viktigt. Alla är ju störtbra. Men jag tänker ännu inte befatta mig med tanken att rangordna någon, utan ska ut i sommargrönskan (ja, Blekinge ligger way från istäckta sjöar och halvtaskigt skidföre typiskt för maj månad) och se mig om. Idag väntar finaldag två och imorgon utses vinnarna i en galafinal. Men imorgon är en annan dag. Nej, det är ju en annan mycket mindre tävling.

Wish me luck! /Sofia

Skratt med havsutsikt

MSJ — 2007-05-08T21:36:23+02:00

2007-05-08

Luleå. Haft en superhelg med mina låtsasbröder - bandet. Vi samlades i Luleås kanske tjusigaste replokal. Glöm trånga källarskrubbar utan syre eller dammiga garage. (Jag har vid närmare eftertanke väldigt liten eller ingen erfarenhet av sådana repställen. Min musikstil har liksom bättre platsat vid större utrymmen. Typ ett fjäll eller varför inte en stor sjö.) När vi repar ska det vara klass. En sal högst upp i Luleås Kulturens Hus med vacker vy över älven eller havet eller vad det nu är..vattnet.. Och där man ser vädrets makter svänga sitt humör från snöflingor till solsken under dagens gång. Bäddat för inspiration. Och det gav resultat. Mycket målinriktat arrade vi oss igenom de låtar som ska förevigas på cd i sommar. Fast när vi rårepar känns det knappt. Får ofta en känsla av att vi inte gör nåt. Men sedan kommer jag på mig själv med att vi ju spelar massor, grejen är bara att vi skrattar så mycket under tiden, så det inte känns som en tuff rephelg. Skratt med havsutsikt, alltså. En dag på jobbet.

Kontraster

MSJ — 2007-04-29T22:29:17+02:00

2007-04-29
Från snötäckta vidder till amerikanska skyskrapor på 15 timmar. Så snabbt kan det gå med dessa luftburna ackjor. Landade i Washington DC för att spendera en vecka i USA. Alla artister åker till detta möjligheternas land. Det låter så häftigt; The Ark har just varit i USA på turné med ett glitter omkring sig. Och nu var jag själv där. Utan glitter i och för sig. Men med mitt band. Först kändes ingenting märkvärdigt. Eller jo. visst. Jetlagen kändes, och med tanke på det amerikanska genomgående missförståndet om att kaffe ska vara allt annat än kaffe - det ska se ut som te och helst vara utan koffein – så var det svårt att komma ikapp. Man undrar ju lätt varför de egentligen dricker kaffe. Säkert har det blivit en cool hipe där borta att ständigt ses med en take away-pappmugg i handen. Det är inte som kokkaffet här uppe. Det skulle nog kallas extra stark espresso. Det skulle det nog kallas bara i svenska sörland, vid närmare eftertanke.

Men sen kändes det riktigt skoj! Hela veckan var helt fantastisk. Vi var ditbjudna av svenska ambassaden för att göra en konsert på nya House of Sweden (vilket flådigt och vrålsnyggt ställe de fått till). Det gick väldigt bra. Fullsatt och varm publik, trots det stora havet mellan våra hemländer, språk och kulturer. Som tur är har dessa saker egentligen väldigt lite att göra med musik. Musik ska bara vara. Strömma genom sinnen utan att behöva passera hjärnans centra på vägen till - hjärtat.

Jag fick även åka till New York. Denna metropolstad som jag hört så mycket fantastiskt om och alltid drömt om att besöka. Och fick uppleva Manhattan i hela nio timmar. Låter inte mycket, men åh vilka nio puttrande timmar. Det var precis som jag föreställt mig enligt vänners historier, alla filmer och för att inte tala om tjusiga serien Sex and the city. En typisk bilkö på vägen dit. Stressat småspring genom romantiskt stadsregn (med en kontra under armen, ok, inte vad man oftast tänker sig, men men..). Rök som pyr ur gatubrunnar. Skyskrapor som reser sig mot skyn tätt intill varandra. Blixtrande ljus överallt, från bilar, reklamer och enorma musikalannonser. Jag fick till och med vinka in en gul taxi, precis som Carrie gör i sina högklackade i ovannämnda tv-serien.

Försenade till en radiospelning trillar vi in i studion, men glömmer snabbt ansträngningen genom köer, regn, stress, väktare, hissar och allt, när vi inser att vi är mitt på själva Manhattan för att göra en konsert i Sirius Radio, abonnentradio för ynka 9 miljoner lyssnare – på våning 36! Hisnande svindelvarning. Sedan följde någon ledig timme på Broadway där pulsen är som mest påtaglig och fantastisk. Jag och mina strörenar gick omkring som i ett rus (av våra runda ögon att döma från de foton vi tog).

Pulsen förstärktes av dagens schema. Dags för intervju med en tidning på ett typiskt amerikanskt café där kaffet (eller var det te?) serveras i frigolitmugg. Sedan fotosession uppe på ett höghustak med bakgrund av New Yorks skyskrapor i skymning som en alltför verklighetstrogen kuliss. Detta var höjdpunkten. Bokstavligen också. Insupa cityatmosfären i en av världens mesta storstäder med Empire State Building i vyn och ett myller av civilisation om man flyttade blicken ner ett x antal tiotal våningar ner. Se alla lampor och ljus tändas som en alldeles egen stjärnhimmel allteftersom eftermiddagen övergick till kväll. Förundras över att världen kan se ut på det här sättet här. Vidder av skyhöga byggnader, aktivitet, underhållning, elnät, ström och liv. Allt uppbyggt av mänsklig hand. All denna energi är hem för en massa människor. Deras vardag och hela deras värld. Blev helt uppfylld av storstadens famn. Samma känsla som jag kan få emellanåt, fast på en helt annan plats på jordens yta. I en annan famn. Famnen av tysta, orörda vidder där varje andetag tycks eka mellan de storslagna vyerna över de eviga fjällen. Också hem och vardag för människor. Kontraster. I like.

Den siste schamanen

MSJ — 2007-04-26T12:22:47+02:00

2007-04-24

Vilken vårturné! Från Kauto till Ånge via New York. Vitt skilda kontraster utan dess like. Första konserten denna vårturné hölls i Kautokeino. Kauto, inte stort eller mycket för världen, men ändå är den det. Enda helt samisktalande orten i världen. Känns stort. Här kan jag beställa statoilkorv på samiska, skyltarna är på samiska och skulle jag mot förmodan gå vilse - det finns i princip bara en väg - kan jag fråga efter den vägen av vem som helst på - samiska. En väg leder dit. Och en tillbaka. Där ute på finnmarksvidda, sticker en liten kyrka upp sitt torn i närheten av en älv. Byn breder ut sig omkring och mellan renskötarhusen i olika färger, krokiga fjällbjörkar och bensinmackarna, står Báktehárji - idrottshallen som under påskfestivalen förvandlas till arena för Sámi Grand Prix - samiska melodifestivalen. Jag gjorde ett gästframtädande på SGP, sedan fyllde vi Alfreds Kro för konsert (krävs i och för sig inte så mycket, det är inte ett alltför stort hak). Det var en utmaning att nå en surrande och öldrickande kautopublik. Men det gick vägen. Jag vet med mig att de ändå nånstans lyssnar. Aktivt lyssnande, tror jag det i teorin kallas när man pratar samtidigt som man lyssnar. Här hade krogfolket tagit det till en ytterligare nivå, nämligen kombinationen ovan och samtidigt utföra ett kontinuerligt vätskeintag. Hur väl lyssnandet lyckas i praktiken förblir osagt.

Hursom, hit upp släpade jag alltså killarna i bandet som fulla av förväntan gled in i byn med kamera och beredskap i högsta hugg. Jag har delat med mig av ett otal kautohistorier om det laglösa landet, de fagra men farliga killarna, de vackra koltarna, minoritet-i-majoritet-känslan, Sámi Grand Prix, festerna och framför allt efterfesterna, nachspielen… På söndag förmiddag lagom till suovas-frullen avrundades helgen med ett besök av en skön gubbe iklädd den pråligaste kautokolten och tuffa solbrillor, omgiven av en bekant lukt som för tanken till just efterfest. Han drog ett par sköna kommentarer, satte sig på skotern (variant: ny) och blåste iväg i minst 80, utan handskar och med de fyra vindars fladdrande i fartvinden. Vilken lirare! Där for han. Den siste schamanen. Han får summera Kautopåsken 2007. Helt galet och störtskönt.

Så rullade vi söderut. Lite trötta i ögonen mot nya mål – Amerika. Men först ta oss ner från vidden. Efter fem långa timmar i bil så passerar vi polcirkeln. Norrifrån. Det ger perspektiv.

Påsfolket

MSJ — 2007-03-27T15:52:14+02:00

2007-03-27 På tåget mellan Gällivare och Luleå

Idag hörde jag på radion hur de tog upp tecken som tyder på att man blir vuxen. Till exempel att man lyssnar på P1, kliver upp tidigt för att se nyhetsmorgon eller diskar med förkläde. Trots att jag inte fasar över min ålder utan faktsikt gläds åt att jag samlar på mig massa livserfarenhet, så kände jag väl inte igen mig i alla vuxentendenser som togs upp (jag kan exv mycket väl tänka mig en bulle före maten) men en hel del stämde in (jag frös in färdiglagad mat för första gången i fredags och nyhetsmorgon är mitt favvoprogram). Det tyder väl på att jag är en ung kvinna i 25-årsåldern, skulle jag tro. En sak som slår mig titt som tätt är hur jag, ju äldre jag blir, tar efter vanor och värderingar från mina föräldrar. Helt automatiskt utan att tänka mig för. Som tonåring, då mamma och pappa inte kändes vrålhippa, var det precis tvärtom. Som 13-åring tyckte jag mamma var riktigt töntig när hon drog upp luvan högt upp på hjässan och gick med sin vita panna i vädret, medvetet riktad mot vårsolen för att "få lite färg". Senast idag fann jag mig själv göra precis samma grej för att, just precis, få lite färg. När jag stod och diskade häromdagen kom jag på mig själv med att även diska plastpåsarna och hänga dem på tork. Precis som hemma. Förr slängde jag dem direkt. Men har nu kommit på bättre och miljövänligare tankar. Det är onekligen något visst med samer och plastpåsar. Ingen hyser nog den förkärlek som vi gör till denna smarta, tåliga och mångsidiga uppfinning. Användsområdena är oändliga.

- Som förvaring givetvis. Vi som enligt konstens alla regler tagit till alla möjliga knep för att förlänga matens hållbarhet; saltat, rökt, torkat eller öst i sirap. Nu kan allt enkelt stoppas i en plastpåse som vakumförpackas med hjälp av ett randigt sugrör, återförsluts och slängs i frysen.

- Fantastisk funktion nr 2: som slakthandskar. Har ni tänkt på att de där avlånga påsarna som rostfrallan kommer i är perfekt formade till armarna? Därmed funkar de superbra som skydd för kläderna när pappa styckar kött. Träs smidigt över ärmarna.

- Tips! Små, snygga påsar är perfekta substitut till necessärer. Väger inget och är de genomskinliga hittar du åt lätt mascaran utan att tömma allt.

- Naturligtvis som packning. Vi har som bekant en viss tendens att jämt och ständigt röra på oss, därmed packar vi rätt ofta. Och packningen delas gärna in i mindre packningar fördelade i olika plastpåsar enligt ett okänt (och kanske oxå obefintligt), individuellt system. Lätt att hitta det man söker i ryggsäcken. Om man bara kommer ihåg vad som låg i vilken påse, förstås. I en riktigt traditionell packning knyts det dessutom fast minst en påse utanpå huvudpackningen. Detta av den naturliga anledningen att när allt packats ner så är det mer regel än undantag att några saker glömdes utanför, och dessa kan snabbt kastas i en påse på sidan om. Där hamnar dock lite allt möjligt och påsen i fråga hamnar utanför det organiserade systemet och det är därför man kan se folk tömma hela packningen letandes efter något som borde vara i en viss påse, men som sedan hittas i sidan-om-påsen. Det är en sport att packa. Målet är att rymma allt i en väska. Jag lyckas ofta. Stolt säger jag till min bror: "Kolla, en enda väska!" Och han blir galen när jag sedan tillägger: "Ja, plus den här påsen, då. Och den här och..." Bilen fylls till sprickgräns. (Skyller på arvet från mina föräldrar.) Killarna i bandet har oxå erfarit detta på turnésvängarna. Flera olika små påsar och väskor som ständigt åker in och ut ur bussen, tillsynes oöppnade. Men tro mig, jag har ett system, och man vet aldrig när man kan behöva något ur just den påsen.

Så återigen, solens och vindens folk i all ära. Men jag skulle vilja tillägga plastpåsens folk. Men som de naturmänniskor vi nu låtsas är, kom ihåg - när påsens innehåll ätits upp, använts eller tappats bort - diska påsen, häng på tork och fyll den igen.
Kramar helt i plast
Sofia

Tid för pyssel

MSJ — 2007-03-09T16:08:03+01:00

Foto: Peter Fredriksson

2007-03-09
Så var man inflyttad i Luleå. Och jag har redan fått en favorit i stan. Isen. Mitt i stan kan man ta sig ut på älven som skottas upp med banor till små öar och runt uddar. Hur praktiskt som helst om jag skulle gripas av vidd-abstinens. Men jag är ju knappast ensam om denna utflykts-/tillflyktsplats. På helgerna verkar hela Luleå bilda ett lämmeltåg på isen. Men det är bara trevligt. Jag har inte upplevt denna stad från denna härliga vintersida. Blev uppriktigt förvånad när jag ser att människorna faktiskt kan klä sig ordentligt med både gore tex och täckisar. Annars är det kirunaborna som har dominerat gore tex-trenden. Eller där är det väl ingen trend, utan snarare standard. Hursom, jag trivs i mitt hem. Hem. Gissa om jag gjort hemmasysslor- lagat mat, pysslat med inredning, installerat olika tekniska prylar (mindre lyckat ibland, man är ju ingen hacker precis..) och tvättat. Gissa om jag tvättat! Tvättmaskinen har gått i ett. Så oxå diskmaskinen. Bara för att jag har lyxen att ha dem. Förr förespråkade jag för den avslappnande terapin med handdisk. Jo tjena. Och så har jag arrangerat i mina garderober. Och arrangerat om. Jag riktigt suger på karamellen av att ha en egen lya. När jag tömde väskorna och kartongerna upptäckte jag till min förtjusning massa nya kläder! Linnen, klänningar, jeans, skor... Och snygga dessutom, helt i min smak. Sedan slog det mig att de inte alls var nya, utan de har bara varit nerpackade så länge att jag glömt bort att jag ägde dem. Hemska värld. När man reser omkring så blir det att samma trivsamma kläder tvättas och packas ner om och om igen. Så nu viker jag omsorgsfullt varenda plagg och lägger det andäktigt på en egen plats i garderoben. Där ska det få vila och känna att det faktiskt har en existens, tills jag lika andäktigt bär det. Tur att jag har tid med sånt här trams och småpyssel. Fram till nästa större spelning i april så har jag mest småprojekt. Inspelning av låtar till barncd:n, möten, planering av året och sånt.

Nu börjar det minsann lukta vår. Så i skrivande stund sitter jag på tåget norrut till Björklidens skidbackar. Trodde ni jag skulle sitta still bara för att jag är s k ledig, så hade ni bestämt fel. Eller lite rätt..jag har varit på ett och samma ställe en hel vecka (!) och "jobbat hemma" som de vuxna brukar säga. Nu passar jag på att göra en liten tripp för att testa telissvängarna, fick mersmak i Åre. Det ska bli riktigt skoj! Jag har anlitat samisk budservice med anledning av resan. I och med att jag inte hade skidorna på plats så var det bara att ringa pappa som fick leta reda på all nödvändig utrustning (plus lite mindre nödvändig sådan, när han ändå besväras), och komma med rubbet till tågstation för att slänga in det i vagnen när jag passerar. Det är ändå skonsamt. Det är ju pappa, så han är så pass nära och van. Men det är inte alls ovanligt att det skickas saker, djur, barn eller andra körkortslösa, kors och tvärs över Sápmi när man vet folk som är på vägarna. Det finns faktiskt ett speciellt forum för såna här turer på same.net där man skriver in körsträcka och tid så att folk vet om någon eller något ska med. Det händer titt som tätt att man fraktat kartonger, färsk fisk och hundvalpar mellan olika destinationer. Finns nog ingen budfirma som är så effektiv och frekvent som Samisk Budservice. Om bara Apple hade vetat om det när de skulle skicka min dator till Rävudden. Telefonisten: "Nja, det känner jag inte till..men jag kan enkelt sända den till närmaste affär. Jaså, den ligger 7 mil bort, jaha.."

Hem ljuva hem!

MSJ — 2007-02-11T20:24:57+01:00

2007-02-11
Håll nu i er, gott folk! Från och med idag har jag ett fast, dvs icke-medtagbart, hem. Ha!
Igår packade jag och mina underbara små föräldrar (underbara för att de alltid ställer upp, små för att jag är längre än de båda) alla mina pinaler i flyttlasset. Det gick snabbt. Ingen kan anklaga mig för att vara en prylgalning i alla fall. Det är inte värt att äga en massa ting när jag vet att det är jag som får kånka omkring på allt hela tiden. Nåja, vi fyllde nästan ett släp i alla fall. Vid det här laget är vi riktiga proffs på det här med att flyttpacka Jag vet inte hur många gånger vi fyllt volvon och släpet med mina eller brorsans saker för att köra dem några tiotal mil och sedan tömma allt, bära upp, fälla upp, spika upp, sätta upp. Och ge upp. Ett par månader senare. Då upprepas hela proceduren – ta ner, fälla ner, packa ner, bära ner… Pappa vet precis hur pianot ska stå för att rymma sängen bredvid, soffan inunder, bordet uppepå, stolarna emellan och tv:n inuti. Man skulle nästan kunna tro att det är en hobby vi gillar så starkt att vi bara måste göra det några gånger om året. Vid närmare eftertanke så kanske det är precis vad det är. Vi gillar att flytta! Det har vi gjort så länge jag kan minnas. Mellan Gällivare och Rävudden.

För er som mot förmodan inte känner till Rävudden så kan jag tala om att det är en ort - nej, en by..nja, låt oss kalla det ett ställe bara – vid Piteälven norr om Arjeplog. Det finns inte på kartan, förutom på riktigt detaljerade fjällkartor för ekosofer, så du hittar dit enligt följande: välj den smalaste grusvägen i kategorin Enskild väg. Inga blåvita vägskyltar alltså, antalet skyltar är förresten kraftigt reducerat på denna kostig. Det innebär valfri hastighet, men det är svårt att hålla högre än 70. Följ den vägen så långt du kan, genom glömda urskogar och mellan namnlösa vattendrag. Och när du tror att du kört på tok för långt eller hamnat helt galet fel - fortsätt! Efter ännu en timme eller två tar nämligen vägen äntligen slut, du når en återvändsgränd och där är det! Runt 15 hushåll utspridda längs en sjö, bredvid en skog, nedanför ett fjäll eller några. Inte märkvärdigare än naturen själv, men oerhört fridfullt (inte undra på, ingen hittar ju dit). Trots dess anspråkslöshet så rymmer denna plats bland annat ett bokförlag, en författare, en handfull musiker och inte mindre än tre sametingspolitiker- dessutom från tre vitt skilda partier. Men vi har det fridfullt ändå. För hit når inga titlar, inget larm, ingen linjetrafik, inga yttre omständigheter…hit når knappt bredaste mobiltäckningen i landet. Men viljan når hit. Annars skulle vår familj aldrig orka packa hela bilen och släpet full varenda sommar, höstslakt, jul, påsk, kristihimmel…

Grannarna på gatan i Gällivare känner nog till hela processen efter alla dessa år. Från tidig morgon springs det in och ut, saker packas in, det spänns på remmar, skidor, cyklar. Kommer ni ihåg packningssekvensen i filmen Sunes sommar? Just det. Sedan, fyra timmar efter utsatt avresetid, låses det omsorgsfullt och vi kör iväg med kraftigt baktungt ekipage. Det skulle inte förvåna mig om grannarna vi detta skede räknar sekunderna, för vi brukar inte hinna längre än till första gatukorsningen förrän någon utbrister sig ha glömt något och vi vänder om, springer in och ut några varv igen. Men väl framme i den ljuvligt dånande tystnaden, mittemellan himmel och jord, glömmer jag allt det och bara njuter. Äntligen i naturen, som jag hurtigt deklarerade som liten (försök tala om för en storstadsbo att Gällivare inte räknas som naturen/landet).

Ni må ju ana att det här med att packa och flytta, det är jag van. Det hör livet till. Så fast jag nu faktiskt har en riktigt trivsam bas jag kan kalla för mitt eget hem, som verkligen ligger bra mitt i stan Luleå men ändå vid vattnets vidd – jag som älskar kontraster - tro nu inte att jag kommer sitta här på en stol hela tiden, med stickningen i knät och ständigt stand-by med en färsk kaffetår att skvätta till alla som råkar ha omvägarna förbi. Nej, någon måste hålla flyttlederna uppe och jag offrar mig frivilligt. Så lika bra att ni sätter på kaffe redan nu. Man vet aldrig när, eller var, jag kikar förbi nästa gång. Same same as always.
Kram från Sofia

Fullt ös, trådlös!

MSJ — 2007-02-10T11:23:35+01:00

2007-02-10
Ok att vi är ett naturfolk som klarar av allt från att slakta en ren med en hand till att göra upp eld utan varken papper eller tändvätska (ja det är sant!). Vi ska klara av att gå tiotals mil helt utan Varma koppen och hitta hem från fjället utan varken ljus eller GPS. Vi ska klara av februari utan långkallingar (”vadå kallt, du är ju same, borde vara härdad”) och klara av att spå morgondagens väder utan varken Tone eller Polman. Ok, ok, det hör väl till. Det mesta fixar vi väl. Men inte tusan klarar vi oss utan internet. Inget fiskenät i världen ger samma abstinens som det nät som spänner om hela jordklotet. Jag sköter många av mina mindre personliga kontakter via nätet och mailboxen fungerar som den mobila brevlåda jag prioriterat bort i min kappsäck. Plus alla andra fantastiska funktioner som detta nät medför, till sklllnad från fiskenätet, som mig veterligen enbart fyller en, om inte någon undanhållit något väldigt intressant för mg. Och det här med att vi lever i en stressfri tillvaro utan klockor. Jag erkänner insiktsfullt att jag inte bara är beroende av internet. Det ska gå snabbt också. Bredband ska det vara. Helst trådlöst.
Jag tror faktiskt att just samer är extra beroende av internet. Jamen, tänk själva, de flesta bor i glesbygd långt ifrån varandra och inte helt sällan bakom Telias vältäckande mobilrygg. Närmaste grannens lampa kanske syns vid klart väder och de ensamma timmarna i någon ensligt belägen koja kan vara många. Och är de inte ensamma så kanske det eviga sällskapet av en medelålders släkting av samma kön inte alltid är så upplyftande för en yngre renskötarupplaga. Nog tusan vore det schysst att kunna chatta med…vem som helst då.
Sedan är vi utspridda över fyra länder och vi vet alla att telefonräkningen skenar iväg när kontakten ska upprätthållas med en kusin (eller snarare med senaste marknadsflirten) på andra sidan gränsen. Och trots alla fantastiska bidrag - som man ständigt hör talas om att vi får men som jag aldrig sett röken av eller förstått med vilka som avses – så kan det bli dyrt i längden. Nog vore det schysst om man kunde ringa gratis med Skype då.
På tal om pengar så är även e-faktura, autogiro och allt vad det heter, som gjort för en modern nomad, med tanke på att kronofogden inte köper mina försök till bortförklaringar om hur räkningen kom av sig.
För att inte tala om möjligheten för alla egenföretagare, som utgör en stor del av den samiska befolkningen. Mycket bättre för affärerna att ha en snygg hemsida än en handskriven skylt längs inlandsvägen. Tro mig.
Tänk, den dagen jag kan fälla upp ibooken i lávvun vid kalvmärknngshagen för att surfa efter hur vädret är utanför (speciellt om det är jag som gjort elden som bara ryker in och reahpen, rökhålet, inte syns).
Solens och vindens folk. Visst. Om vinden för med sig airport, luftburet nätverk. Vore toppen för min laptop. Förlåt, sametop.

Sofia

Tjo å tjim, poststim!

MSJ — 2007-02-09T12:22:22+01:00

2001-02-09
I vanlig ordning när jag dimper ner hemma hos mor och far så kliver jag in med förställningen om att jag är ledig. Ooo, vad skönt det ska bli, tänker jag, efter en ofta lång och intensiv period av kringflackande mellan olika jobb (låt oss för enkelheten kalla sånguppdrag och dylikt för jobb, trots att det enligt vissa inte kvalificeras som det -”jobb är synonymt med hårt kroppsarbete”, yeah, yeah..). Men ledig – ack, vad jag misstog mig. Eftersom föräldrahemmet fortfarande fungerar som min bas så går all min post hit. Det har den gjort de senaste, få se...24 åren, eftersom jag aldrig bott tillräckligt länge på ett och samma ställe för att hinna göra en adressändring. Och om jag gjort det så har brevbäraren inte hängt med i svängarna och mina brev har hamnat på villovägar, och det är minsann inte lätt att försöka förklara sitsen för kronofogden. Jag vet inte hur många som ringt och frågat om min adress, samma person gång på gång, och jag svarat (aningen less och kanske lite förnärmad) att det fortfarande är samma som när jag var 4 år. Lagom kul. Nåja, i en nomads liv har man inte en brevlåda på ryggen precis, inte något att prioritera bland de 20 max tillåtna kilona. Så vanligtvis eftersänds posten dit jag för tillfället befinner mig. Men senaste året har jag rört mig lite hastigare, så att farten av eftersändningen tett sig som stillastående (jag och Fantomen är sjätte kusiner på pappas sida). Därför har ett annat hyfsat väl fungerande system införts hos Jannoks, till fördel för både mig och min äldre bror. Han är nämligen också frilansare utan fast adress med sin gamla Saab som nattlogi/rastplats/skräpkorg. Vi delar dock inte samma bransch alls. Han är rendräng, skogsröjare och annat som faller under synonymen till jobb (en akademisk utbildning som civilingenjör är tydligen inte nämningsvärt som jobb). Postsystemet innebär att mina käre far - som sköter hemmet när alla andra inklusive mamma håller uppe flyttlederna – samlar vår post i en varsin mapp som sedan läggs på pianot i vardagsrummet för att erhållas när vi anmält vår ankomst. Vissa mänskliga brister kan förekomma. Det blev jag varse om när jag hittade en obetald räkning med tre tillhörande påminnelser underst i fel hög. Försök bortförklara det för kronofogden.
Så nu när jag kom hit är jag allt annat än ledig. Posthögen var enorm (ni vet, det är ju kontrolluppgiftstider, så mycket hoppar direkt över utan att passera läs). Därtill en massa missade telefonsamtal att ringa upp, såna som inte kollat almanackan och ringde mitt under brinnande marknadsvimmel. Sorry, ber om ursäkt att jag inte svarade. Dessutom har jag befunnit mig bortom internets utspridda nät och mailboxen var även den övertrasserad, stackarn. Så nu har jag att göra. Jag har plöjt igenom posthögen och mailbox 1 av 3. Nu ett djupt andetag och in i stimmet igen, så hörs vi senare! /Sofia