Kontraster
2007/Apr/07 22:29
2007-04-29
Från snötäckta vidder till amerikanska skyskrapor på 15 timmar. Så snabbt kan det gå med dessa luftburna ackjor. Landade i Washington DC för att spendera en vecka i USA. Alla artister åker till detta möjligheternas land. Det låter så häftigt; The Ark har just varit i USA på turné med ett glitter omkring sig. Och nu var jag själv där. Utan glitter i och för sig. Men med mitt band. Först kändes ingenting märkvärdigt. Eller jo. visst. Jetlagen kändes, och med tanke på det amerikanska genomgående missförståndet om att kaffe ska vara allt annat än kaffe - det ska se ut som te och helst vara utan koffein – så var det svårt att komma ikapp. Man undrar ju lätt varför de egentligen dricker kaffe. Säkert har det blivit en cool hipe där borta att ständigt ses med en take away-pappmugg i handen. Det är inte som kokkaffet här uppe. Det skulle nog kallas extra stark espresso. Det skulle det nog kallas bara i svenska sörland, vid närmare eftertanke.
Men sen kändes det riktigt skoj! Hela veckan var helt fantastisk. Vi var ditbjudna av svenska ambassaden för att göra en konsert på nya House of Sweden (vilket flådigt och vrålsnyggt ställe de fått till). Det gick väldigt bra. Fullsatt och varm publik, trots det stora havet mellan våra hemländer, språk och kulturer. Som tur är har dessa saker egentligen väldigt lite att göra med musik. Musik ska bara vara. Strömma genom sinnen utan att behöva passera hjärnans centra på vägen till - hjärtat.
Jag fick även åka till New York. Denna metropolstad som jag hört så mycket fantastiskt om och alltid drömt om att besöka. Och fick uppleva Manhattan i hela nio timmar. Låter inte mycket, men åh vilka nio puttrande timmar. Det var precis som jag föreställt mig enligt vänners historier, alla filmer och för att inte tala om tjusiga serien Sex and the city. En typisk bilkö på vägen dit. Stressat småspring genom romantiskt stadsregn (med en kontra under armen, ok, inte vad man oftast tänker sig, men men..). Rök som pyr ur gatubrunnar. Skyskrapor som reser sig mot skyn tätt intill varandra. Blixtrande ljus överallt, från bilar, reklamer och enorma musikalannonser. Jag fick till och med vinka in en gul taxi, precis som Carrie gör i sina högklackade i ovannämnda tv-serien.
Försenade till en radiospelning trillar vi in i studion, men glömmer snabbt ansträngningen genom köer, regn, stress, väktare, hissar och allt, när vi inser att vi är mitt på själva Manhattan för att göra en konsert i Sirius Radio, abonnentradio för ynka 9 miljoner lyssnare – på våning 36! Hisnande svindelvarning. Sedan följde någon ledig timme på Broadway där pulsen är som mest påtaglig och fantastisk. Jag och mina strörenar gick omkring som i ett rus (av våra runda ögon att döma från de foton vi tog).
Pulsen förstärktes av dagens schema. Dags för intervju med en tidning på ett typiskt amerikanskt café där kaffet (eller var det te?) serveras i frigolitmugg. Sedan fotosession uppe på ett höghustak med bakgrund av New Yorks skyskrapor i skymning som en alltför verklighetstrogen kuliss. Detta var höjdpunkten. Bokstavligen också. Insupa cityatmosfären i en av världens mesta storstäder med Empire State Building i vyn och ett myller av civilisation om man flyttade blicken ner ett x antal tiotal våningar ner. Se alla lampor och ljus tändas som en alldeles egen stjärnhimmel allteftersom eftermiddagen övergick till kväll. Förundras över att världen kan se ut på det här sättet här. Vidder av skyhöga byggnader, aktivitet, underhållning, elnät, ström och liv. Allt uppbyggt av mänsklig hand. All denna energi är hem för en massa människor. Deras vardag och hela deras värld. Blev helt uppfylld av storstadens famn. Samma känsla som jag kan få emellanåt, fast på en helt annan plats på jordens yta. I en annan famn. Famnen av tysta, orörda vidder där varje andetag tycks eka mellan de storslagna vyerna över de eviga fjällen. Också hem och vardag för människor. Kontraster. I like.
|