Foto: Peter Tikkanen

2008-04-25

April. Nu är det verkligen vår. Med olika innebörd för olika hörn av detta land. Jag har gjort vardag av att pendla till Stockholm. Och så lär jag mig uppskatta vårarna både där och här. Där är det barmark, jag tror jag vet vad krokus är nu, solen steker mot husväggarna och uteserveringarna fylls med folk i solbrillor. Mössan åker av och ljumma vindar får leka i håret.

Här är det tjocka snötäcket glansigt. Det pendlar från skare till genomslag under dygnets timmar. Skidföret räcker ett par veckor till. Det droppar från taket och vägarna klär av sig till asfalt. Fjället i vitt blänker i solskenet. Överallt vårflyttas det med renhjordar västerut, mot fjällen. Vajorna är sprickfärdiga, snart kommer första kalven på darriga ben. Och så ljuset. Ljuset. Solen och snön skiner ikapp och tävlar om vem som kan lysa mest, medan fräknarna spricker fram.

Om våren är det flyttdags. Det är väl bekant bland jordens fåglar, Sápmis renar och undertecknad. Min vårflytt kom lite tidigare än vanligt - klimatförändringarnas tid. I februari-mars var det åter dags för Jannoks flyttfirma att tömma lägenheten, packa mina kartonger (som i och för sig inte hade packats upp helt sedan senaste flytten) för att bege mig västerut. Och jag måste säga att den lätta frihetskänslan som infann sig när jag styrde Pärlan västerut, norrut, hemåt- den riktigt killade under mitt bröst som fjärilar...eller mer som tusen vilda svanar på väg upp.

Var bor du? frågar de ständigt. Den svåraste fråga jag vet. Fast med ett enkelt svar egentligen: Jag bor här. Här, svarar jag, sträcker ut armarna och lyfter blicken. Mitt hem bär jag ömt med mig innanför bröstet. Mor, far, bror och vidden så stor.

Vårhälsningar.