Typisk sameflicka i sin naturliga miljö. Foto: Patrick Trädgårdh

2007-02-08
Väl i hemhålan Gällivare, eller Gällka city som det heter i folkmun. Här råder riktig kyla, buolas. Kom hit sent igår kväll, bilen full med alla tänkbara utrustningar man kan tänkas behöva under ett par veckor månadsskiftet januari-februari i norra Sverige och de aktiviteter som då infaller. Så jag har att packa upp; skidutrustning (ja, telemark såklart), dunjacka, skaljacka, täckisar, varma skor av olika slag, ett dussin yllesockar, koltar (ja, pluralform, varav en helst ska vara sprillansny sydd natten mot fredag 2 feb). Till de sistnämnda hör sjalar, smycken, band, tofsar, strumpbyxor, underkjolar, bälten, säkerhetsnålar etc etc… Och eftersom Jokkmokks marknad inföll dessa veckor innehåller en väska även Det Stora Samekittet, dvs beaska (pälskolt, typ), bittut (bällingholkar), yllesjalar, mössor, nuttisar (bällingskor i olika färger), skoband, vantar, ylleunderställ… Där tilläggs också en väska med scenkläder som är så kallade samiskinspirerade, ett populärt ord som används allt mer frekvent i olika sammanhang, vare sig det handlar om maträtter, design, kläder, smycken, konst, byggnader, drycker, inredning, möbler, musik, hantverk…Ja, jag skulle vilja säga att allt verkar kunna kallas samiskinspirerat. För mig låter det ordet helt enkelt som att tillverkaren av föremålet i fråga inte är same, men valt samiska mönster eller former, dvs inspirerats av det samiska. Föremålet är då samiskinspirerat. Låter väl logiskt. Ordet har spridit sig enormt, används flitigt överallt och blivit riktigt inne, riktigt hett, skulle jag vilja påstå. Det har blivit så på, att samer själva benämner sina alster som samiskinspirerade! Och då undrar man ju, om till och med vi samer gör samiskinspirerade saker, vem gör då de samiska?

Vilken riktig kulturinjektion de senaste veckorna varit! Trots ett eget pressat schema har jag ändå prioriterat en del sevärdheter såsom konserter, konstutställningar, slöjd, silver, dans samt strosat omkring på själva Kulturens Hus, bara det! Och på Marknaden behöver man bara ta ett enda andetag så insuper man en lagom dos kultur för närmaste året. Med alla ovanstående attribut så ser man dessutom ut som ett vandrande kulturinslag. Ja, det är väl det man är, vid närmare eftertanke. Det kommer jag inte ifrån. Grejen med kolten är ju knappast att vara kulturell. Inte heller att bevara någon tradition. Och allra minst att visa upp sig som exotisk. Det sista har jag extremt svårt för. Jag beundrar alla er samiska turistföretagare, ni gör verkligen ett viktigt kanonjobb! Jag förstår att kolten gör att folk ser sig om, vill fråga massa saker (gärna också berätta om deras tid som värnpliktig i Boden, eller annat som även knyter dem till norr) och ta ett foto. Jag förstår det, trots att det inte är det roligaste jag vet. Men visst, så är det, bara bita ihop och hoppas att jag bidrar till den stora okunskapen som råder om samer. Ibland kan konversationerna bli riktigt trevliga. Men under särskilda tillfällen - som t ex Marknaden, där det rör sig mycket turister och folk utifrån - blir läget annorlunda. Då kan folk ploppa upp från ingenstans, ställa sig en meter från nyllet på en och bränna av en serie blixtrande foton - helt utan att fråga först, ta hänsyn till det man själv höll på med eller ens säga något efteråt. Det verkar som att vissa lämnar sitt folkvett någonstans på Arlanda flygplats och tror att Jokkmokks marknad är som Liseberg där allt som är synligt är ditplacerat för deras konsumtions skull. Ingenting är där helt naturligt, inte ens snön eller själva solen. Därför är även en koltklädd lappflicka ett förväntat inslag för turisterna, hon är säkert anställd av arrangörerna och helt ok att fota likt en apa i bur. Nej vet ni vad, att agera turistattraktion faller inte mig i smaken. I så fall skulle jag söka jobb som Lisebergskaninen.
Grejen med kolten är att bara vara. Ok, rättare sagt, att bara vara fin