2007-02-07
Ingen ro och ingen rast, byter packning i all hast. Har knappt hunnit vara hemma mellan fläng i Thailand, Kiruna, Luleå, Jokkmokk, Åre…men det är ju för mycket begärt. Speciellt med tanke på att jag inte har något hem, kan bli extra svårt då. Men så är jag van att leva senaste fem åren, flyttar runt omkring och blir lite lätt rastlös efter ett par månader på ett och samma ställe (ibland efter bara ett par timmar på samma plätt, men det är en annan historia). Vet inte vad det beror på, om det kanske är någon uråldrig nomadådra som gör sig påmind och drar i senor och märg. Till skillnad mot morfar o co som traskade runt med ackjor, kåtastänger och allehanda bråten mellan väglösa land i skog och fjäll, i tempot av ett gäng slöa, kastrerade, halvroade renkillar – även kallade härkar – så har rajden bytts mot betydligt effektivare flygplan, där till och med incheckningen ska ske så snabbt som möjligt, gärna hemifrån via nätet redan innan man ens hunnit gått på morgontoan. Själva ackjan är ju lite otymplig och väger ju säkert de max tillåtna 20 kilona bara den, så en okrossbar titanresväska på hjul får rymma kolten och alla atiraljer. Istället för lávvun, tältkåtan, som bostad ett par nätter vid lämplig anhalt, så fungerar hotellkedjorna världen över som hyfsat kompletta substitut. Dock når room servicen på Sheraton inte riktigt upp till köksplatsen boassu bakom eldstaden, där det alltid finns uppdukat torrkött och gáhkku av en dominant bullmamma, vars motto lyder: ”Ät! Man vet aldrig när det bjuds mat nästa gång” (vilket är precis vad man vet då det aldrig hinner gå mer än en timme innan det sticks mat eller fika under näsan nästa gång). För att inte tala om den oslagbara känslan av att vakna till det sprakande ljudet av brinnande näver när någon annan masat sig ur den varma rákkasbädden för att göra upp eld och sätta på kaffe. Där kan satinlakanen och alla dignande frukostbufféer slänga sig i väggen. Men men, lite får man tåla på flyttlederna, sänka kraven aningen och svälja det faktum att man måste bo på dekorativt inredda ställen där folk kommer och städar, bäddar sängen och servar mat i tid och otid. Jag har i alla fall ofta med mig en egen liten renskock att hålla ordning på, nämligen bandet. De kan lätt bli lite disorienterade och irra omkring likt strörenar på Burmavägen, när jag släpar med dem på olika jippon. (Grejen är att jag själv också är en strören allt som oftast, men säg inget till dem, då faller deras bild av mig som målmedveten ledarren.) Men märk väl, de faller absolut inte under ovanstående definition av härk.
Men snart ska jag ha ett hem. Alla som känner mig skrattar när jag talar om för dem att jag flyttar in i min lägenhet i Luleå till helgen. De menar att jag sagt så hela hösten och vintern. Jo jo, men nu ska det ske. Sofia ska bli stor och få ett hem. Wow. Jag förstår dem som inte tror det, för jag tror det inte heller förrän jag ser det. Tanken är i alla fall att jag ska flytta allt pick och pack som jag äger (vilket ryms i ett utrymme av en viss mintgrön golfs storlek), inte bara kappsäcken, samt inskaffa lite nya ting på Kamprads butik i Haparanda. Det är tanken. Får se hur länge jag stannar. Jag anar dock att jag kommer åka omkring rätt mycket ändå. Så jag säger som Áilluhas, Nils Aslak Valkeapää, skrev: Mitt hem är i mitt hjärta och det bär jag alltid med mig. Mu ruoktu lea mu váimmus ja dat johtá mu mielde. Nomad nu som då. Same same, but different. /Sofia