Hem ljuva hem!
2007/Feb/07 20:24
2007-02-11
Håll nu i er, gott folk! Från och med idag har jag ett fast, dvs icke-medtagbart, hem. Ha!
Igår packade jag och mina underbara små föräldrar (underbara för att de alltid ställer upp, små för att jag är längre än de båda) alla mina pinaler i flyttlasset. Det gick snabbt. Ingen kan anklaga mig för att vara en prylgalning i alla fall. Det är inte värt att äga en massa ting när jag vet att det är jag som får kånka omkring på allt hela tiden. Nåja, vi fyllde nästan ett släp i alla fall. Vid det här laget är vi riktiga proffs på det här med att flyttpacka Jag vet inte hur många gånger vi fyllt volvon och släpet med mina eller brorsans saker för att köra dem några tiotal mil och sedan tömma allt, bära upp, fälla upp, spika upp, sätta upp. Och ge upp. Ett par månader senare. Då upprepas hela proceduren – ta ner, fälla ner, packa ner, bära ner… Pappa vet precis hur pianot ska stå för att rymma sängen bredvid, soffan inunder, bordet uppepå, stolarna emellan och tv:n inuti. Man skulle nästan kunna tro att det är en hobby vi gillar så starkt att vi bara måste göra det några gånger om året. Vid närmare eftertanke så kanske det är precis vad det är. Vi gillar att flytta! Det har vi gjort så länge jag kan minnas. Mellan Gällivare och Rävudden.
För er som mot förmodan inte känner till Rävudden så kan jag tala om att det är en ort - nej, en by..nja, låt oss kalla det ett ställe bara – vid Piteälven norr om Arjeplog. Det finns inte på kartan, förutom på riktigt detaljerade fjällkartor för ekosofer, så du hittar dit enligt följande: välj den smalaste grusvägen i kategorin Enskild väg. Inga blåvita vägskyltar alltså, antalet skyltar är förresten kraftigt reducerat på denna kostig. Det innebär valfri hastighet, men det är svårt att hålla högre än 70. Följ den vägen så långt du kan, genom glömda urskogar och mellan namnlösa vattendrag. Och när du tror att du kört på tok för långt eller hamnat helt galet fel - fortsätt! Efter ännu en timme eller två tar nämligen vägen äntligen slut, du når en återvändsgränd och där är det! Runt 15 hushåll utspridda längs en sjö, bredvid en skog, nedanför ett fjäll eller några. Inte märkvärdigare än naturen själv, men oerhört fridfullt (inte undra på, ingen hittar ju dit). Trots dess anspråkslöshet så rymmer denna plats bland annat ett bokförlag, en författare, en handfull musiker och inte mindre än tre sametingspolitiker- dessutom från tre vitt skilda partier. Men vi har det fridfullt ändå. För hit når inga titlar, inget larm, ingen linjetrafik, inga yttre omständigheter…hit når knappt bredaste mobiltäckningen i landet. Men viljan når hit. Annars skulle vår familj aldrig orka packa hela bilen och släpet full varenda sommar, höstslakt, jul, påsk, kristihimmel…
Grannarna på gatan i Gällivare känner nog till hela processen efter alla dessa år. Från tidig morgon springs det in och ut, saker packas in, det spänns på remmar, skidor, cyklar. Kommer ni ihåg packningssekvensen i filmen Sunes sommar? Just det. Sedan, fyra timmar efter utsatt avresetid, låses det omsorgsfullt och vi kör iväg med kraftigt baktungt ekipage. Det skulle inte förvåna mig om grannarna vi detta skede räknar sekunderna, för vi brukar inte hinna längre än till första gatukorsningen förrän någon utbrister sig ha glömt något och vi vänder om, springer in och ut några varv igen. Men väl framme i den ljuvligt dånande tystnaden, mittemellan himmel och jord, glömmer jag allt det och bara njuter. Äntligen i naturen, som jag hurtigt deklarerade som liten (försök tala om för en storstadsbo att Gällivare inte räknas som naturen/landet).
Ni må ju ana att det här med att packa och flytta, det är jag van. Det hör livet till. Så fast jag nu faktiskt har en riktigt trivsam bas jag kan kalla för mitt eget hem, som verkligen ligger bra mitt i stan Luleå men ändå vid vattnets vidd – jag som älskar kontraster - tro nu inte att jag kommer sitta här på en stol hela tiden, med stickningen i knät och ständigt stand-by med en färsk kaffetår att skvätta till alla som råkar ha omvägarna förbi. Nej, någon måste hålla flyttlederna uppe och jag offrar mig frivilligt. Så lika bra att ni sätter på kaffe redan nu. Man vet aldrig när, eller var, jag kikar förbi nästa gång. Same same as always.
Kram från Sofia
Håll nu i er, gott folk! Från och med idag har jag ett fast, dvs icke-medtagbart, hem. Ha!
Igår packade jag och mina underbara små föräldrar (underbara för att de alltid ställer upp, små för att jag är längre än de båda) alla mina pinaler i flyttlasset. Det gick snabbt. Ingen kan anklaga mig för att vara en prylgalning i alla fall. Det är inte värt att äga en massa ting när jag vet att det är jag som får kånka omkring på allt hela tiden. Nåja, vi fyllde nästan ett släp i alla fall. Vid det här laget är vi riktiga proffs på det här med att flyttpacka Jag vet inte hur många gånger vi fyllt volvon och släpet med mina eller brorsans saker för att köra dem några tiotal mil och sedan tömma allt, bära upp, fälla upp, spika upp, sätta upp. Och ge upp. Ett par månader senare. Då upprepas hela proceduren – ta ner, fälla ner, packa ner, bära ner… Pappa vet precis hur pianot ska stå för att rymma sängen bredvid, soffan inunder, bordet uppepå, stolarna emellan och tv:n inuti. Man skulle nästan kunna tro att det är en hobby vi gillar så starkt att vi bara måste göra det några gånger om året. Vid närmare eftertanke så kanske det är precis vad det är. Vi gillar att flytta! Det har vi gjort så länge jag kan minnas. Mellan Gällivare och Rävudden.
För er som mot förmodan inte känner till Rävudden så kan jag tala om att det är en ort - nej, en by..nja, låt oss kalla det ett ställe bara – vid Piteälven norr om Arjeplog. Det finns inte på kartan, förutom på riktigt detaljerade fjällkartor för ekosofer, så du hittar dit enligt följande: välj den smalaste grusvägen i kategorin Enskild väg. Inga blåvita vägskyltar alltså, antalet skyltar är förresten kraftigt reducerat på denna kostig. Det innebär valfri hastighet, men det är svårt att hålla högre än 70. Följ den vägen så långt du kan, genom glömda urskogar och mellan namnlösa vattendrag. Och när du tror att du kört på tok för långt eller hamnat helt galet fel - fortsätt! Efter ännu en timme eller två tar nämligen vägen äntligen slut, du når en återvändsgränd och där är det! Runt 15 hushåll utspridda längs en sjö, bredvid en skog, nedanför ett fjäll eller några. Inte märkvärdigare än naturen själv, men oerhört fridfullt (inte undra på, ingen hittar ju dit). Trots dess anspråkslöshet så rymmer denna plats bland annat ett bokförlag, en författare, en handfull musiker och inte mindre än tre sametingspolitiker- dessutom från tre vitt skilda partier. Men vi har det fridfullt ändå. För hit når inga titlar, inget larm, ingen linjetrafik, inga yttre omständigheter…hit når knappt bredaste mobiltäckningen i landet. Men viljan når hit. Annars skulle vår familj aldrig orka packa hela bilen och släpet full varenda sommar, höstslakt, jul, påsk, kristihimmel…
Grannarna på gatan i Gällivare känner nog till hela processen efter alla dessa år. Från tidig morgon springs det in och ut, saker packas in, det spänns på remmar, skidor, cyklar. Kommer ni ihåg packningssekvensen i filmen Sunes sommar? Just det. Sedan, fyra timmar efter utsatt avresetid, låses det omsorgsfullt och vi kör iväg med kraftigt baktungt ekipage. Det skulle inte förvåna mig om grannarna vi detta skede räknar sekunderna, för vi brukar inte hinna längre än till första gatukorsningen förrän någon utbrister sig ha glömt något och vi vänder om, springer in och ut några varv igen. Men väl framme i den ljuvligt dånande tystnaden, mittemellan himmel och jord, glömmer jag allt det och bara njuter. Äntligen i naturen, som jag hurtigt deklarerade som liten (försök tala om för en storstadsbo att Gällivare inte räknas som naturen/landet).
Ni må ju ana att det här med att packa och flytta, det är jag van. Det hör livet till. Så fast jag nu faktiskt har en riktigt trivsam bas jag kan kalla för mitt eget hem, som verkligen ligger bra mitt i stan Luleå men ändå vid vattnets vidd – jag som älskar kontraster - tro nu inte att jag kommer sitta här på en stol hela tiden, med stickningen i knät och ständigt stand-by med en färsk kaffetår att skvätta till alla som råkar ha omvägarna förbi. Nej, någon måste hålla flyttlederna uppe och jag offrar mig frivilligt. Så lika bra att ni sätter på kaffe redan nu. Man vet aldrig när, eller var, jag kikar förbi nästa gång. Same same as always.
Kram från Sofia
|