Den siste schamanen
2007/Apr/07 12:22
2007-04-24
Vilken vårturné! Från Kauto till Ånge via New York. Vitt skilda kontraster utan dess like. Första konserten denna vårturné hölls i Kautokeino. Kauto, inte stort eller mycket för världen, men ändå är den det. Enda helt samisktalande orten i världen. Känns stort. Här kan jag beställa statoilkorv på samiska, skyltarna är på samiska och skulle jag mot förmodan gå vilse - det finns i princip bara en väg - kan jag fråga efter den vägen av vem som helst på - samiska. En väg leder dit. Och en tillbaka. Där ute på finnmarksvidda, sticker en liten kyrka upp sitt torn i närheten av en älv. Byn breder ut sig omkring och mellan renskötarhusen i olika färger, krokiga fjällbjörkar och bensinmackarna, står Báktehárji - idrottshallen som under påskfestivalen förvandlas till arena för Sámi Grand Prix - samiska melodifestivalen. Jag gjorde ett gästframtädande på SGP, sedan fyllde vi Alfreds Kro för konsert (krävs i och för sig inte så mycket, det är inte ett alltför stort hak). Det var en utmaning att nå en surrande och öldrickande kautopublik. Men det gick vägen. Jag vet med mig att de ändå nånstans lyssnar. Aktivt lyssnande, tror jag det i teorin kallas när man pratar samtidigt som man lyssnar. Här hade krogfolket tagit det till en ytterligare nivå, nämligen kombinationen ovan och samtidigt utföra ett kontinuerligt vätskeintag. Hur väl lyssnandet lyckas i praktiken förblir osagt.
Hursom, hit upp släpade jag alltså killarna i bandet som fulla av förväntan gled in i byn med kamera och beredskap i högsta hugg. Jag har delat med mig av ett otal kautohistorier om det laglösa landet, de fagra men farliga killarna, de vackra koltarna, minoritet-i-majoritet-känslan, Sámi Grand Prix, festerna och framför allt efterfesterna, nachspielen… På söndag förmiddag lagom till suovas-frullen avrundades helgen med ett besök av en skön gubbe iklädd den pråligaste kautokolten och tuffa solbrillor, omgiven av en bekant lukt som för tanken till just efterfest. Han drog ett par sköna kommentarer, satte sig på skotern (variant: ny) och blåste iväg i minst 80, utan handskar och med de fyra vindars fladdrande i fartvinden. Vilken lirare! Där for han. Den siste schamanen. Han får summera Kautopåsken 2007. Helt galet och störtskönt.
Så rullade vi söderut. Lite trötta i ögonen mot nya mål – Amerika. Men först ta oss ner från vidden. Efter fem långa timmar i bil så passerar vi polcirkeln. Norrifrån. Det ger perspektiv.
|