2010-01-12

Blickar ut från hotellrummet på 20:e våningen och möts av vidder av skyskrapor. Vackert mot den klara himlen. Vackert på sitt sätt. Tänk att växa upp i vidder av stad. Vackrast är att få ta del av de båda. Förra måndagen hängde jag på en plats dit knappt kråkan hittar, där jag träffar max tio personer om jag har tur, där tystnaden är det starkaste ljudet, där solstrålarna nätt och jämt når att skina på de högsta trätopparna, där allt vilar under tjockt vintertäcke, där tundran är den vidaste. Denna måndag hängde jag i staden som aldrig sover, där tystnaden är fridlyst, där träden är förpassade till en enda park, där allt färgas av ett konstant flöde av människor som kisar av det starka solljus som når ner mellan höghusen som breder ut sig och blir en till synes ännu vidare tundra.
Jag är här med bandet för spelning, men mest för inspiration. Att stå mitt i ett brokigt Soho på Manhattan och bära med sig nära minnet av ett stilla snörike, det känns stort på något vis.

Sofia