2008-12-23

En kompakt vägg av – 20-gradig vinterluft slår emot mig. Fingrarna känns som isbitar innan jag ens hunnit krångla på mig skidorna. Ljudet när de skär genom vindpinat snötäcke bildar en jämn rytm med mina allt tätare andetag. Ut. Fort. Till mitten av sjön. Väl ute på isen omsluts jag av en total frihetskänsla.

Inne i huset på ängen är det fullt ös. En glad mamma vispar omkring, en hustomte till pappa fixar medan storebror drar skrönor från renskogen. Ytterkläder upptar halva huset, skorna av renskinn hänger på tork och spår av skohö anas lite här och där. Grytor kokar på spisen och bordet fylls på allteftersom. I år skippar vi skinkan helt. Den blir ändå förstörd. Det blir renkött, som på alla årets dagar. För det är godast. Mostrar briljerar med sina kokkunskaper, småkusinerna är hack i häl, hundar är i vägen, killar snackar skotrar och de äldre renbete. Tv:n står på, ”det är ändå Sissels julkonsert” och till råga på allt står en grann gran och upptar ett helt hörn. Märkligt hur mycket som får plats på så liten yta. Men när midvintern är total med sin kyla och sitt mörker, då finns det julpyntat hjärterum för alla små frusna stjärtar.

På julen fyller jag bilen till brädden och kör ut hit. Det är en bra bit. Stället finns inte på kartan, förutom på riktigt detaljerade fjällkartor för ekosofer. Jag tar av till den smalaste grusvägen i kategorin Enskild väg, följer den så långt jag kan, genom glömda urskogar och mellan namnlösa vattendrag. Jag parerar vant men försiktigt vid kurvorna, det har hänt att jag kört in i dikets snödjup vid -37 grader och utan mobiltäckning. Som tur var hade någon vägarna förbi just då. Han hade visst stort, vitt skägg och bullrigt skratt.

Tiden innan jul är som bekant hektisk. Jobb med musik, deadlines och resor varvas med julhandel, stressade människor och glöggfester. Men här i den ljuvligt dånande tystnaden släpper jag allt och bara njuter. Äntligen hemma.

Stilla. Andetagen blir lugna. Jag låter ögonen vandra över isen. Skönheten som möter min blick får mig att glömma hur kylan svider i lungorna och kinderna vill domna bort. Jag älskar det sagolika ljuset. Gryning som aldrig riktigt vaknar innan skymningen hinner ikapp. Här ute kan jag se hur de största vidderna möts. Sjöns vidsträckta is i snövitt mot skyarnas mäktiga kupol. Himmel blir jord.

God Jul & Buorit Juovllat. /Sofia