Jag tror på solen och vinden.
2008/Feb/08 20:08
Photo: S. Jannok. Sol över
folk.
2008-02-28
Vad ska jag tro på när allt i min värld förändras?
Domus i Gällivare förändras. Varje gång jag går in där bygger de om. Ok, det är väl inte så ofta jag har vägarna förbi, men ändå. Jag går jämt vilse bland hyllorna.
Familjen förändras. Pappa, ungdomen själv, har blivit pansjis. Mamma, som jag grälade mest med, har blivit min bästa vän. Storebror har blivit som en lillebror, och då för att folk har börjat blanda ihop våra åldrar ( om det beror på hans barnslighet eller mina eventuella rynkor, låter vi förbli osagt ).
Tider förändras. Så klart. Jobbigt annars. Tänker inte säga: ”Det var mycket bättre för.” Nej, så gammal är jag inte. Än.
Kompisar förändras. De klipper sig och skaffar jobb.
Relationer förändras. Försvåras och förtvinar. Eller förblir och fördjupas.
Drömmar förändras allteftersom de uppfylls.
Klimatet förändras. Det har nog ingen undgått. I norrbotten gläds man åt beachväder medan isbjörnarna drunknar och renarna svälter.
Vardagen förändras hela tiden. Inget är sig likt från dag till annan. I ett liv där jag valt att frilansa så är mitt jobb min fritid, min fritid mitt jobb. Min arbetsplats är inte en plats, snarare ett tillfälle med ett uppdrag. På ett ögonblick är det över och då byter jag plats. Jag reser någonstans varje vecka. Ibland till flera olika ställen, olika länder, olika scener, olika uppgifter.
Nya platser, nya möten, nya utmaningar, nytt, nytt, nytt, varje dag. Jag älskar min tillvaro, det får mig att känna mig levande. Men åh, vad jag kan önska rutor och rutiner. Ibland avundas jag mina vänner som pluggar. De vet var de bor och vad de gör för ett par år framåt.
Sedan när de är klara så väljer de ett ställe, ett jobb, och stannar där ett tag. De har en mysig lägenhet som de faktiskt bor i och grannar de faktiskt känner. En vardag; storhandla för hela veckan, läsa posten varje dag. Klockan sju så är det träning, klockan nio börjar Lost. På fredag är det städning, på lördag vankas fest.
Jag kan längta efter samma sak och likadant. Det inger trygghet. Därför kräver ett barn det vardagliga. Bolibompa ska börja klockan sex, för tänk om det bytte tid en dag, bara så där, då skulle ett unizont barnaskri brytas ut över landet. Jag åker iväg, och det händer det något nytt. När jag kommer tillbaka har det också hänt något nytt. Någon har flyttat, någon har dött. Någon har gift sig, någon har fött. Och jag är den ständiga besökaren, vare sig jag åker bort eller kommer hem.
Jag vet att det där med vardagens samma sak, likadant inte är min väg. Jag har en annan väg. Den är ljus och härlig, om än lite väl ombytlig.
Solen är dock alltid beständig. Hans tecken är ristat i hällsten från förr. Hans plats är i cenrum på trummans skinn. Han blickar ömt ner på oss från sin himmel. Och i sin blick bär han minnen från en tidlös tid. Solen, vår far, lämnar oss aldrig.
Vindens uråldriga jojk hör jag var jag än är. Hon som alltid funnits kommer med berättelser från nu, från förr, från andra platser, andra tider. I den vinande stämman hör jag förfäderna viska: kom ihåg att du är barn av solens och vindens folk. Glöm inte. Hur kan jag glömma?
Solen och vinden är de som alltid är med mig, följer min färd och aldrig förändras. Så i en värld där ingenting är som det var igår, tror jag på dem. Jag tror på solen och vinden. Det är vad jag alltid kommer att tro på.
Sofia Jannok
|