2009-01-20

Tänk er en stilig festsal med anor. Kristallkronor, röda mattor och marschaller. Låt säga att den ligger i centrala Stockholm. Det är en klar januarikväll. Salen är full av finklädda människor. De minglar, återser gamla vänner, skrattar med varandra, skålar och skojar. Tänk er även att alla är människor som på ett eller annat sätt betyder något för dig. De har kommit för att fira med dig.

Jag har varit klar sedan sen eftermiddag. Naglarna är målade, håret är lockat och underkjolen i tyll skaver mot benen. Men det märker jag knappt för jag är uppfylld av annat. Nämligen fjärilar. De första som droppar in är mina kära föräldrar. Mamma som är min klippa i allt och sjöng den första sången för mig, Dulla lulla vaggvisa. Och pappa som flugit ner från vinterns land där ett par tusen renar hade missat datumet för skivsläppet och valt att samlas just nu. Men båda är här.

Jag sneglar mot dörren och tror inte att det blir många fler än så. Jag har fel. Familj, vänner, kompisar från förr, kollegor, kusiner (alla dessa kusiner), gamla bekanta, nya bekanta, bekantas bekanta... Flera hundra har kommit. Jag lägger i min högsta mingelväxel och virvlar ikapp med fjärilarna i magen. Försöker få mig en pratstund med alla, men det är värre än Jokkmokks marknadsvimmel, det vill säga en mycket svår uppgift.

Tiden flyger iväg. Jag och bandet peppar varandra bakom scen medan någon håller tal. In-earet skrapar och susar i öronen och nervositeten gör detsamma i maggropen. Väl ute på scen står tiden stilla. Jag njuter av varenda ton och är så glad över allt. Magin är total från den varmaste publiken nånsin.

TACK alla rara som kom och förgyllde skivsläppet och vår kväll på Nalen 14 januari. Det blev oförglömligt för mig och alldeles, alldesles...underbart!

Sofia